Encountering the wild

Häromdagen stod jag öga mot öga med en Russells huggorm, bokstavligen. Jag strosade förstrött nedför stigen från vårt hus ner mot havet, pratade i mobil, och tittade på marken när jag plötsligt möttes av en orm med huvudet på skaft som stirrade stint på mig från mindre än en armlängds avstånd. Av det uppkäftiga utseendet, det platta huvudet och teckningen har jag förstått att det var en Russells huggorm. Den är korad till världens farligaste orm då bettet är oftast är dödligt (som följd av blödningar och nervskador) och de är våldsamt aggressiva, speciellt ynglingarna. De är kvicka och kraftfulla nog att lyfta större delen av sin 1,5 meter långa kropp i attacken. Hugget är blixtsnabbt och de kan sedan hänga kvar i flera sekunder. Hjälp! Som tur är finns det antiserum (för oss som har snabb tillgång till sjukvård.). Jag backade och tog en stor omväg.  PS. Det är inte ormen på bilden som jag skrivit om inlägget.

Det finns fler djur i grannskapet. Igår blev jag påflugen av en stor fladdermus. Trevligare var det i helgen då jag såg ett par vilda påfåglar (Índiens nationalfågel). Tyvärr var det stjärtlösa honfåglar. De är vanligare då människor inte kan låta bli att döda hanfåglarna för sin fjäderprakt.


Nu ska jag krypa ner under mitt myggnät och dra åt det hårt under madrassen så att ingen kan komma och hälsa på. Det krafsade lite oroväckande i ventilationshålet i natt.