Neyyar dam

Lördag morgon var det tidig uppstigning och färd mot Neyyar dam och Kappukadu. Lokalbuss till Trivandrum och busstationen  där vi fick veta att bussarna inte alls gick varje timme som det stod i guideboken utan nästa gick om 6 timmar. Vi blev visade till en tom buss som skulle ta oss till Kattakada där vi kunde byta linje.


Efter en halvtimme brummade bussen igång och blev snart full med folk. En timme senare var vi framme och för 200 Rs fick vi en rickshaw vidare. Vi blev avsläppta vid ett stort yoga ashram. Vi frågade oss vidare och fick ta ännu en rickshaw för 300 Rs innan vi kom till Kappukadu elephant rehabilitation center där det bor fyra elefanter som verkar bli väl omhändertagna.

De blir skrubbade med kokosnötsskal och matade med bananer.

I biljetten ingick en obligatorisk turridning, ungefär som ponnyridning på Torshälla marknad fast med jättestor häst.

 Neyyar dammen är 56 m hög, här ovan är bron över.

Vi passerade nedanför i vår ilfärd i rickshaw på väg till safari parken.

I safariparkens biljett ingick en båttur till lejonpark, rådjurspark och Steve Irwin krokodilcenter, tyvärr var det sistnämnda riktigt miserabelt. Krokodilerna hade små betongpooler.

Lejonen såg ut att må riktigt bra! Vi åkte omkring i en liten buss och spanade på dem. Passande nog passade vi på att äta och ta ett par öl på Hotel Safaris takterass i Trivandrum innan busfärden hem.

Nu är det dags att sova. Imorn blir det tidig morgon för att se om vi kan se morgonträningspassen i kampsporten kalaripayattu. God natt!

Bilden är nån annans

Tim och Vizhinjam

Äntligen är han här min kärlek Tim! Det är härliga tider!

Den här veckan har vi varit placerade i primärvården på ett Community Health Center i den lilla fiskebyn Vizhinjam någon kilometer söder om Kovalam.


Vizhinjam är fattigt jämfört med Kovalam. Många bor i väldigt enkla hus med väggar och tak av flätad kokos och pressenningar.

Fiske är huvudutkomsten och liksom i Kovalam används fortfarande gamla fisketekniker och en slags kanoter där man knyter ihop lätta trästockar med rep eller kokosfibrer. Efter att de använts tar man isär båten och låter den torka i solen.

Getterna verkar hjälpa till att hålla rent båtstockarna. Man har även andra större fiskebåtar men de flesta stakas eller ros fram då utombordsmotorer är väldigt dyrt.

Hamnen i Vizhinjam flankeras av en stor gul moské i norr och en pampig katolsk kyrka i söder. Mitt emellan ligger en stor polisstation. Tyvärr har det varit en hel del motsättningar här mellan de religiösa grupperna.

På hälsocentralen som har 120000 invånare i sitt upptagningsområde, har man jämt göra. Arbetet handlar mycket om prevention, men man har också en avdelning med ett tjugotal platser där patienter vårdas för alla möjliga åkommor bl.a. frakturer, feber och diabetes. Varje onsdag är det vaccinationsmottagning, i hela Indien!

De har inte riktigt haft tid med oss, men idag fick vi följa med en mycket trevlig hälsoarbetare på hembesök till fots. Ambitionen är att besöka varje hushåll årligen och det sker utan förvarning. Tillsammans med sjuksköterska och socialarbetare kartlägger man familjerna och deras hälsotillstånd. Man hör efter om barnen blivit vaccinerade. Vid behov ges rådgivning om t ex kost och preventivmedel. Vissa prover för t ex infektionssjukdomar kan tas i hemmet. Gården inspekteras och man informerar om att vända kärl uppochner för att undvika att vatten står i dem då det kan bli ett tillhåll för mygglarver som kan sprida sjukdomar framförallt denguefeber.

På promenad hem från Vizhinjam hittade vi till det lilla kontoret för miljöorganisationen Thanal, "Zero Waste Kovalam". Det gjorde oss glada och vi shoppade loss i deras lilla butik. Vi hittade bl a en lampskärm. Jag bar den på huvudet som om jag aldrig gjort annat.

Det är så kul att Tim är här! Vi frossar i all god vegetarisk mat som finns här. Här ska han hugga in på gobi masala (blomkålscurry) och fried tomatoes, med chapathibröd och jeera rice (spiskumminris) på restaurang Floras uppe vid junction.

Igår försökte jag mig på att steka indiska dosas, ett slags syrad pannkaka med linsmjöl. De blev inte som på restaurang, men helt okej. Vi fuskade med lite ägg. Nedan ser ni mannen på gatan som vi köper ägg av. Väldigt närproducerat. Hönorna pickar överallt.



Höjden av frihet

Smakar ett glas av det lokala vinet Sula Sauvignon Blanc, inte alls tokigt, förhållandevis dyrt (600 Rs, 70 kr), och kommer på mig själv med att tycka synd om indiska kvinnor som i regel inte får dricka alkohol, åtminstone inte offentligt. Det är ju inte heller socialt accepterat för dem att bada i badkläder, eller gå runt själva, framförallt inte efter mörkrets inbrott. Allt det har jag gjort idag, och funderat lite över det.


Badade i havet idag, 500 meter söderut på Lighthouse beach där det nu, när turistsäsongen börjat, finns en hel del europeiska turister (som badar i bikini) och tänkte på mina indiska bekantskaper, grannar, taxichaufförer, restaurangfolk, doktorer. Badar de? Sannolikt inte, åtminstone inte utan att behålla kläderna på. Skulle de komma dit? Förhoppningsvis inte, när jag låg där i min för övrigt väldigt sedesamma bikini med badbyxa över navelhöjd.


Hade ett ärende till skräddaren efter att solen gått ned klockan halv sju och undrade om jag skulle våga gå dit själv i mörkret, hur uppfattas det?


Det kanske vore höjden att gå omkring i bikini, själv, i mörkret och dricka vin. Men nej, det skulle jag ju inte vilja.

Den som väntar på nåt gott...

Den som väntar på nåt gott väntar ju som bekant alltid för länge! Nu har jag väntat på Tim i elva veckor, och imorgon kommer han!

Under tiden har jag varit på några små strapatser:

Kanyakumari

Efter snuvan, och ett par omgångar då turerna ställdes in, kom jag äntligen med på bussutflykten till Kanyakumari och Indiens sydligaste spets. I sällskap med tiotalet indiska turister åkte jag minibuss de sju milen söderut.

Längs vägen fick vi avnjuta några andra sevärdheter. Första stoppet var Padmanabhapuram palace, landets största och bäst bevarade träpalats. De äldsta delarna dateras till 1500-talet. De 127 rummen byggdes åt den regerande maharadjan med familj.

I vanlig ordning fick man ta av sig skorna långt från ingången och gå barfota ( i lera och regn!). Indier verkar inte bry sig så mycket om att bli kladdiga om fötterna. Inte händerna (eller rättare sagt högerhanden,) heller då man äter. Det är ju bara att spola av sig sen i nån kran.  

På bilden syns ett mycket trevligt äldre par från norra Kerala. De hade åkt den här turen flera gånger förut och guidade mig bättre än den officiella guiden.





 Golvet, vars spegelblanka finish åstadkommits med kokos, snäckskal, äggvita och växter, sägs vara helt unikt i sitt slag.

Suchindram temple var stopp nummer två. Då vi nu åkt ut ur Kerala och in i delstaten Tamil Nadu var det fritt fram även för en icke-hindu som gå in i templet. Det var intressant att se alla ritualer som försiggick samtidigt vid de olika färgglada gudarnas altare. Jag kände mig rättså bortkommen och fick en inofficiell "guide" på halsen. Han sprang runt och uppmanade mig hetsigt gestikulerande på knackig engelska att jag skulle komma och titta på olika saker. Jag lyckades med nöd och näppe undgå att köpa heligt ghee (smör) för flera hundra rupies att offra till gudarna, istället blev det några billigare blomstergirlanger som jag gav till någon helig man (?).

Utanför templet kunde man köpa bananer och andra offergåvor till gudarna.



Sista stoppet var i Ooty och Indiens första vaxkabinett. Förutom ett gäng indiska celebriteter, fanns bl.a. kungen av pop och Einstein.

 Einstein såg inte ut att må så bra.

När vi till sist kom fram hade det börjat spöregna. Förutom det  faktum att är Indiens sydligaste spets bjuder Kanyakumari på sevärdheter såsom "Vivekanda rock memorial" ute på en ö, byggt till filosofen Vivekandas ära, och man åker hit för att skåda solens upp- och nedgång vid horisonten. Köerna till båtarna var flera hundra meter långa.






Jag köade i ett par timmar och stod först i kön till båten då man meddelade att turerna ställdes in p.g.a skyfallet. Och solnedgången syntes inte till i gråvädret.

Kanske får jag ge Kanyakumari en andra chans.

Museum park

I veckan åkte jag till  Museum park i Trivandrum. Det är ett stort och lummigt område som rymmer ett par museum med gamla och nyare, och mer eller mindre intressanta, konstföremål, och stadens zoo.

Napier museum rymmer mängder med bronsstatyer och var nästan roligare utifrån.

Som svensk blir man ju glad när man ser att de tänkt på säkerheten..


Då entréerna ligger i anslutning till varandra uppfattade jag att man var tvungen att passera entrén till zoo för att gå till museet (sen verkade det inte vara så). Så jag köpte zoobiljetten till det facila priset av tio rupies (c:a 1,50 kr) och gick motvilligt in.

Vissa kompisar såg ut att ha det ganska bra.

Men, anläggningen var omodern, burarna ofta mycket små, och när jag kom till lejonen och tigrarna blev jag riktigt ledsen.

Burarna var små och helt kala! Jag har lovat mig själv att stödja PETA India eller någon annan liknande djurrättsorganisation.

Encountering the wild

Häromdagen stod jag öga mot öga med en Russells huggorm, bokstavligen. Jag strosade förstrött nedför stigen från vårt hus ner mot havet, pratade i mobil, och tittade på marken när jag plötsligt möttes av en orm med huvudet på skaft som stirrade stint på mig från mindre än en armlängds avstånd. Av det uppkäftiga utseendet, det platta huvudet och teckningen har jag förstått att det var en Russells huggorm. Den är korad till världens farligaste orm då bettet är oftast är dödligt (som följd av blödningar och nervskador) och de är våldsamt aggressiva, speciellt ynglingarna. De är kvicka och kraftfulla nog att lyfta större delen av sin 1,5 meter långa kropp i attacken. Hugget är blixtsnabbt och de kan sedan hänga kvar i flera sekunder. Hjälp! Som tur är finns det antiserum (för oss som har snabb tillgång till sjukvård.). Jag backade och tog en stor omväg.  PS. Det är inte ormen på bilden som jag skrivit om inlägget.

Det finns fler djur i grannskapet. Igår blev jag påflugen av en stor fladdermus. Trevligare var det i helgen då jag såg ett par vilda påfåglar (Índiens nationalfågel). Tyvärr var det stjärtlösa honfåglar. De är vanligare då människor inte kan låta bli att döda hanfåglarna för sin fjäderprakt.


Nu ska jag krypa ner under mitt myggnät och dra åt det hårt under madrassen så att ingen kan komma och hälsa på. Det krafsade lite oroväckande i ventilationshålet i natt.