vecka 43

Vecka 43 snart till ända. Precis 2 veckor kvar innan Tim kommer hit! Äntligen!

Denna vecka har varit vår andra vecka på barnkliniken.

Barnkliniken känns lite mer färgglad, kanske mest tack vare barnen, men många dystra öden ryms här. Hjärtskärande är de barn som skulle kunna hjälpas av operativa ingrepp men som ställs sist i kö, gång på gång, för att föräldrarna inte kan betala för privat vård.  Flera av diagnoserna vi ser här såsom mässling och difteri, finns knappast i Sverige tack vare vaccinationsprogrammet.

Fredag eftermiddag var riktigt efterlängtad. Jag hyrde mig en solstol och fick mat serverad där (lyx!).

Lyfter man på locket finnner man indisk ost (paneer) i gräddig välkryddad sås med linser .



Till efterrätt kunde jag få sockervadd. 





Som grädden på moset gick jag och Malin på pedikyr på skönhetssalongen Greeshma. Det kändes som att komma hem till nån, fullt med plastblommor och ett sminkbord. Behandlingen kändes lite improviserad men det var skönt, och fötterna blev rena och mjuka.

Festligheterna går i varann, Diwali ljusets (och smällarnas) högtid har knappt börjat innan det är Arrattu. Jag åkte med allas vår taxichaffis Balan till Shivatemplet som han har som sitt tempel. Enligt Balan är det nån gud som fyller år, därför firar man i tio dagar och hyr in två stackars elefanter. Varje morgon och kväll går de smyckade elefanterna och folket i procession till levande musik tre varv runt templet. Sedan är det dans och sång hela natten till gryningen. Jag fick ta av mig skorna långt från templet och gå i den regnvåta sanden (som på sina ställen hade en förnimmelse av elefantkiss) och fick en dutt sandelträ i pannan. Det var fantastiskt att se processionen i skenet av hundratals oljelampor.



Snuvad

I förra veckan hoppade jag spontant på en buss till Shankhumugham beach efter jobbet. Eller, själva påhoppandet var inte så spontant då jag i vanlig ordning fick fråga minst ett halvt dussin personer innan jag kom på rätt buss. 

Jag hade läst om att det skulle finnas uteserveringar längs den långa sandstranden och om den imponerande 35 meter långa skulpturen Sjöjungfrun av en av Keralas främste skulptörer  Kanai Kunhiraman.

Väl framme knorrade det lite i magen. Jag hittade EN restaurang, sannolikt stängd och under välbehövlig restaurering, ett tjugotal cykeldrivna glassförsäljare, och ett par teförsäljare, med friterade tilltugg som kråkor och flugor suktade efter i hettan under presenningarna. Jag valde det sistnämnda alternativet.

Jag köpte en kopp chai med några småflugor och mjölkskinn och kände mig tvungen att slå mig ner på en av plaststolarna. Teförsäljaren pratade på, på malayalam. Av en förbipasserande fick jag förklarat för mig att han tyckte att jag skulle ta med mig hans son hem, till mitt land. Jag skrattade, men av reaktionen att döma var det nog inte fullt ut menat som ett skämt. Jag tackade för théet och gick för att se den beryktade sjöjungfrun.

Här fläker hon ut sig. Lite lustigt i ett land där kvinnorna måste vara fullt påklädda, även när de badar. Jag föredrar nog den lille havfrue.






      Shankumugham beach. Pelarna var ju fina.



                  

På fredagkvällen tog vi en fördrink och firade in helgen på stranden här nedanför där vi bor.

Sen åt vi middag på kvarterskrogen 

I lördags var jag till Trivandrum, ursprungligen med siktet på att åka vidare till Safariparken Neyyar Dam men jag kände mig lite trött och var lite sent ute, så jag ändrade mig. Jag gick till KTDC kontoret och lade beslag på en biljett för att åka en 13-timmars tur till Indiens sydligaste spets, Kanyakumari.


När jag ändå var i storstan passade jag på att handla lite guld! Juvellerarna står tätt och Keralaborna köper mest guld per capita i hela världen. De investerar sina pengar i guld och ofta är det en stor del av utgiften vid bröllop. Jag köpte ett par små örhängen för c:a 40 SEK i så kallat "one gram Dubai guld" som jag nu förstått motsvarar 5 karat.

De som har råd offrar guld till gudarna. I Padmanabhaswamy-templet (som vi passerar med bussen varje dag), hittade man i somras världens största guldskatt värd 1000 000 000 000 kr. De har förstärkt bevakningen kring templet men fortfarande inte bestämt hur de ska göra med den. Hoppas gudarna ser till att det går till de som behöver.

Jag gick till sängs tidigt på lördagkvällen, beredd på en tidig söndagmorgon då jag skulle ta bussen till sydspetsen.


Vaknade kl 05.45, genomförkyld, igen! Snuvad på turen. Höstförkylningen verkar inte ta någon hänsyn till att det är 25 grader varmt och sol. Den verkar inte ta någon hänsyn alls. Idag regnade det också för den delen.

Nu har jag snorat och svettats i två dygn. Det positiva med det är att jag hunnit läsa "Den sjätte gudinnan" av Karin Alfredsson, en bok som jag lånat av Elin.

Boken baseras på verkliga berättelser ur indiska kvinnors liv, och skildringarna är allt annat än positiva. Redan i fosterlivet är man dömd som flicka. Ultraljudsundersökningar för att bestämma kön är big business för att man skall kunna göra abort på flickfoster. Illegalt eller legalt. Det är inte lagligt att göra abort av denna anledning men att föda en flicka kan innebära en ekonomisk katastrof då kraven på hemgiftens omfattning blivit allt större. Utan söner har man inga barn kvar i familjen då döttrarna är bortgifta, ingen som kan ta hand om föräldrarna under ålderdomen, och ingen som kan stå för begravning.


Flickebarn som ser dagens ljus löper risk att utsättas för arrangerade olyckor, eller att inte få nödvändig vård, för att de är oönskade. De som kommer upp i tonåren får allt större krav på sig att vara väluppfostrade och vackra för att kunna bli bortgifta. De måste vara "orörda" och att råka ut för en våldtäkt kan förutom traumat i sig, också innebära att det blir svårt att hitta en make. Arrangerade äktenskap är fortfarande normen. På äktenskapsmarknaden kan det vara bra att vara så ung och outbildad som möjligt för att kunna formas att passa i den nya familjen. De som råkar i konflikt med svärmodern, inte för med sig tillräcklig hemgift, eller på annat sätt inte är duglig nog, riskerar att utsättas för misshandel eller mord.





Kvinnor  i Trivandrum som dricker juice och inte har något med boken att göra

 
En rapport från 2005 visar att 70 % av alla indiska kvinnor utsatts för våld i hemmet. Kvinnomisshandel är olagligt och sedan 2006 är det  möjligt att åtalas för våldtäkt inom äktenskapet. Skilsmässor hör till ovanligheterna, och en del tar det som ett tecken på att systemet med arrangerade äktenskap fungerar då familjerna kommit överens (!). Enligt vissa gamla traditioner skall en änka sörja sin make klippa av sig sitt hår och klä sig i vitt, det allra mest uppoffrande är att bränna sig själv till döds på samma bål som sin döde make. Fortfarande förekommer enstaka rapporterade fall av änkebränning, trots att det är olagligt.


Man blir inte lite matt. Det verkar gå åt rätt håll i alla fall, om än långsamt. Man får ha i åtanke att det är ett stort land med tusen miljoner invånare, inte nio, 400 olika språk och 38 alfabet, så förändringar kan ju ta sin tid.


En dokumentär som verkar kunna ingjuta lite hopp är "Pink Saris" som just nu finns på SVT Play. Se den ni som är hemma i Sverige och inte har Play blockerat!

Nu ska jag krypa till kojs för att förhoppningsvis vara kry nog att åka till barnsjukhuset imorgon! 

Exkursion Poovar

Söndagens utflykt  gick till Poovar.  Familjen Bonetto stod för arrangemanget, tusen nanni för det! Chauffören tyckte att vi kunde sitta 10 pers i sjusitsig bil, men svenska som vi är valde vi att åka tre av oss i en rickshaw. Vi fick stanna längs vägen och tanka.

I Poovar väntade en liten träbåt med en stark och ihärdig man som med vana armar stakade oss fram i sakta mak genom de små fridfulla backwaterskanalerna.



Vid det lugna vattnet i kanalerna trivs palmer (förstås), ananas och citrusträd. Fågellivet är rikt med skarvar, hägrar och den imponerande rovfågeln brahmingladan. Människor tvättar sig själva, sina tänder (med fingret), sina barn, sina getter och kläder i det ljumma grumliga vattnet.

Nån annans ananas

Söndagsmiddagen serverades på en flytande restaurang. Vällagade indiska rätter, värda att vänta på! Innan hemfärden fick vi smaka den klassiska kokosnöten.

Finfrämmat

Far är sextio år fyllda och firades med en tolv dagar lång visit i Kovalam som inleddes med två nätter på femstjärniga hotel The Leelah Kepinski. Det innebar att även jag fick ta del av lite lyxliv, plaska i ”infinity pool” som ser ut att smälta ihop med havet mot horisonten och sedan sippa vin i deras Sky bar.

I helgen tog vi tåget norrut till Alleppey. Att köpa tågbiljett var inte lätt, jag vet fortfarande inte hur man bokar sittplats. Om man är idrottsman, scout eller leprasjuk tycks man i alla fall få rabatt enligt skylten.

Vi hänvisades till olika platser, åkte liggvagn, stod i tredje klass med öppna slående dörrar och fick till sist sitta och pusta uta i första klass med AC. Väl framme vid stationen efter knappa 4 timmars resa, hämtades vi av en rickshaw sänd av Johnson’s Guest house. Johnson själv hälsade hos välkomna. Han är en man med yvigt grånat skägg, färgat lite fläckvis med henna från den egna gården för att, som han själv uttryckte det, bli ”naturally blonde”(!?)

Dagen efter skjutsades vi till hamnen för en dygnslång tur med Johnsons ”The Pride”, en av de hundratals gamla risbåtar "kettu vallam"  som numera kör turister i backwaters.

 Redo för avfärd

Båten var väldigt fin med bekväma hängstolar att hänga i.

Vi lade till i Thothuvattala (?)  för natten.

Innan middagen tog vi en promenad i den lilla byn. Kanalsystemet i Backwaters används förutom till turistnäring och transport, till att reglera vattennivåerna i risodlingarna. Risfälten är stora och när man ser hur mycket ris Keralaborna lassar på sina tallrikar förstår man att det behövs.

Risfält

Dressman Kerala

 Skolbarnen ställer gärna upp  på kort och vill titta på dem i kameran sen.

Väl tillbaka i Alleppey åkte vi till Johnson's filial vid stranden "the secret beach". Det var ett slags B&B hemma hos en familj där vi kunde köpa lunch. Mamman i huset dukade upp dal, curry, ris, chappatis och frukt för ett helt kompani.

Yngste sonen i familjen

Vi var i princip ensamma på stranden (så var det ju också en hemlig strand), tyvärr hade vi sällskap av ett gäng kajor på stranden och maneter i vattnet



Nu är föräldrarna tillbaka i Sverige och jag på Nedamum road som vanligt.

 Stranden nedanför oss i skymningen