Avverkning

En morgon när jag skulle åka till jobbet såg jag något uppe bland palmtopparna. Det var en man utan tillstymmelse till höjdskräck. Han avverkade en palm bit för bit, med ett snöre som fallskydd.

Ut i det blå

I söndags var jag på äventyr med Keralas turistbyrå, KTDC. Busstur till Ponmudi. Den enda som gick att boka av det tiotal turer som fanns på listan. Ponmudi ligger sex mil inåt landet, uppe i bergen på 1100 meters höjd.

Uppe med tuppen tog jag sjubussen in till KTDC i Trivandrum. Där var det dött. Jag blev anvisad att stå utanför, och vänta, sen att gå in på deras kontor, och vänta, sen att gå till ett närliggande hotell, och vänta och vänta lite till. Då dök det upp en medelålders man som skulle på samma tur, han visade sig vara läkare från Delhi. Sedermera kom en guide, sen en minibuss, en chaufför och två indiska turister till, så det artade sig! Läkaren var en trevlig prick och vi chitchattade mest hela vägen, förutom de långa partier han filmade ut genom fönstret.

Vi stannade till på Koyikkal Palace ett gammalt kungapalats, numera museum med bl.a. en imponerande myntsamling med guld och silvermynt från hundratals år före Kristus. En del romerska och andra utländska mynt från handel med kryddor och annat.



Kungens balkong med historisk oljelampa

22 hårnålskurvor leder upp till högsta punkten där bilvägen tar slut i Ponmudi. Där var luften fjällfrisk och utsikten magnifik. Vi strosade runt på egen hand någon timme innan det var dags för lunch. Den KTDC-ägda restaurangen hade triss i risrätten biryani på menyn. Delhidoktorn var inte alls nöjd. Eftersom han var hinditalande och inte heller kunde språket kunde jag ju förstå vad han sa när han härjade med personalen. Han betalade ialla fall min lunch.

 

Veronica, 32

Igår stod det två indiska kvinnor vid grinden. De hade ett skrivblock (av sedvanlig indisk typ med någon popstjärna med uppfälld krage, oljigt hår och solglasögon på omslaget), och uppgav sig vara "health care workers". De kom för att kontrollera vilka som bor i huset, förnamn och ålder räckte. Ja, kunde jag säga vilka som bor ovanpå också, (fam Lemoine) så gick det bra med ungefärlig ålder (vicka vicka vicka på huvudet), så jag höftade lite. Sen gick dom. Det finns inga personnummer här. Patientjournalerna identifieras också med uppgivet förnamn och ålder. Vill man byta identitet så lär det ju gå bra.




Ingrid, 1



Festligt

Vi har tagit några vändor i Trivandrums centrum. Väl förberedda med guidebokens karta tänkte vi promenera till marknaden vid "East fort". Vi frågade oss fram och blev hänvisade till höger och vänster, fram och tillbaka. Trötta och svettiga av middagssolen efter att ha traskat någon timme, hoppade vi på en rostig lokalbuss efter att rådfrågat ett par indiska kvinnor. " -Jo, den skulle gå till East Fort", svarade de, ivrigt vickandes på huvudena. Det visade sig vara fel. Vart bussen gick vet vi fortfarande inte. Vi hoppade av och kom rätt till slut med hjälp av en rickshaw.

Indierna vill inte göra någon besviken, så istället för att säga att de inte vet svaret på en fråga så hittar de på något. Det borde finnas ett sätt att förstå skillnaden på om de vet eller inte vet. Jag ska försöka knäcka koden!

Lagom till helgen hittade vi till systemet "Foreign liquor store" i Trivandrum. De hade en diger kvadratmeterstor prislista med olika spritsorter men i lager fanns ett fåtal. Vi valde två av de tre lokala whiskeysorter som fanns att tillgå och betalade till en gravallvarlig man som satt bakom ett galler innan vi fick våra flaskor ordentligt invirade i tidningspapper av en annan svettig och barbröstad man. Det kändes inte alls särskilt festligt, och det var inte smaken heller.

På lördagen var det kalas hos Elin och Peter för att fira inflytt och födelsedag! Vi hade en riktigt trevlig kväll med kalla indiska öl, rosé BiB från Sverige och mycket god och välkryddad indisk mat! Maten är helt fantastisk. Gommen har vant sig vid alltmer chilistark masala. Jag antar att man börjar osa indier.

 

Värdparet, Peter & Elin, och Ingrid, kalasgäst.



Ian, Simon och Martin

Malin, Stina och Peter
Och vi åt och drack, och vi drack och åt...

Jag har varit till skräddaren och fått ett par klänningar uppsydda för en struntsumma. De blev riktigt bra, så nu är det fler på gång. Skräddargubben sken upp som en sol när det visade sig att vi bor på samma gata! Det verkar vara väldigt viktigt att hitta någon gemensam punkt, helst ska man nog vara släkt på något avlägset vis. Men det tror jag inte att vi är.

Skräddaren var nöjd med kortet när han fick se det, "smiling" sa han leendes!

Det var inte lätt att välja tyg och modell. Det var bra att ha Elin som smakråd. Tim skulle ha fått krupp.

Det finns en indier till allt, även strykservice på hjul! Jag skulle gärna anlita honom. Jag känner mig så respektabel i jämförelse med de vackra indiska kvinnorna i min solkrämsflottiga hy, mitt svettfrissiga hår, och dessutom skrynkliga t-shirts.

Jag undrar hur han värmer upp sitt strykjärn? Förhoppningsvis kan han göra det under vägen så han slipper springa hem mellan varje kund. Nästa gång jag ser honom ska jag försöka locka ner honom på Nedamum road.

Det finns tvättservice också, men man kan få någon annans tvätt, eller sin egen tvätt i annan kulör, och får räkna med lite svinn av strumpor. Jag måste anlita dem snart då jag har blivit bajsad på av kråkorna tre gånger på två dagar nu! Ska jag ta det som ett omen? Det känns inte särskilt positivt, men någon har sagt mig att det betyder tur, jag hoppas det gäller även i Indien.

I lördags var det strejk. De allmänna transportmedlen i Kerala stod stilla som en protest mot det höga bensinpriset. Priset har gått upp 14 gånger på ett år till så mycket som 70 Rs litern (c:a 10 kr). Vi fick höra att det varit oroligheter i Trivandrum och tog det säkra före det osäkra och stannade hemma från sjukhuset trots att Balan försäkrade oss om att han skulle kunna köra oss med en lapp på bilen där det stod "hospital".

Istället satt på vi min uteplats och studerade tropiska sjukdomar. Vi beställde chai med leverans från grannrestaurangen Kerala café, som nyss öppnat för säsongen.

Tyvärr verkar vi vara deras enda kunder vilket är lite synd då de lagar grymt god mat, och  har mycket bra service med leverans till dörren! Vi hoppas att det blir bättre affärer för dem då turistsäsongen kommer igång i november-december.

Konkurrensen är hård då det finns väldigt många restauranger och mindre serveringar. Restaurangerna nere vid stranden försöker locka med havets läckerheter och har dussintals fler färska fiskar och krabbor än gäster.

Många av de som arbetar här kommer från andra delar av Kerala och träffar inte sin familj särskilt ofta. Turistnäringen ger mycket pengar och månaden då det är flest turister (december) kan generera hela årsinkomsten.

Fisket sker enligt gamla metoder och ska vara bäst att iaktta i soluppgången då fiskarna drar in näten under sång. Jag ska försöka ställa klockan tidigt imorn och ta en morgonpromenad.  











Fiskarmän



En helt vanlig ovanlig dag

            

Vaknade svettig i under mitt myggnät. Idag var det ändå svalare då det regnat på morgonkulan. Duschen är iskall, eller kokhet. Frukost består av pulverkaffe, toast med cashewnötskräm och frukt. Idag ananas, mango och två nya bekantskaper som jag köpte på Chalai bazaar i Trivandrum igår. Den ena är grön och bucklig med vitt fruktkött och svarta stora kärnor. Den andra är liten gul med gulvitt fruktkött och smakar som en blandning av gråpäron och passionsfrukt.




Frukthandlaren som sålde de gula 


Vi brukar vi upphämtade av Balan för skjuts till sjukhuset, idag kom det en annan indisk man, men det gick ju bra det med. På vägen till sjukhuset körde vi ikapp en stor rumpa som tillhörde en stackars elefant. Den var sannolikt en av de c:a 700 elefanter som hålls i templen i Kerala för att pyntas med bling bling och målas i regnbågens alla färger till religiösa ceremonier.

Dagens pass för mig och Elin var på "casualty" akutmottagningen. Underläkarna jobbar i "triaget" där det bestäms vilken slags doktor (ortoped, kirurg, medicinare eller tandäkare)  patienten skall träffa. Det kommer c:a 400-500 patienter per dygn till den internmedicinska jouren, där det arbetar två ST-läkare och en specialistläkare per jour. Besöken är väldigt korta och journalen skrivs på lappar, liksom remisser och recept. Alla läkarna tar emot patienterna kring samma lilla bord. De som inte orkar sitta får ligga på en rostig brits. Många patienter är väldigt svårt sjuka och resuserna är mycket begränsade. Men, man nekar ingen att söka vård, och räddar många liv! Ett smått bizarrt inslag var de käcka läkemedelsförsäljare som kom flera gånger under dagen för att flika in lite färgglad reklam för olika läkemedel mellan patienterna.







En av de tre läkare som jobbade kring akutbordet



           Entrén till akutmottagningen     

 



Då dagens pass är till ända så är det väldigt skönt att gå till Sri Gavuri Nivas vegetariska restaurang för att äta "dagens special" som brukar vara en fantastiskt god tali med olika smårätter i rostfria skålar att goffa i sig med ris och chappathi, till det facila priset av 60 Rs (inkl 10 Rs för att sitta i det iskalla AC-rummet). Vi åker bekvämbussen (också med AC) till Kovalam, den brukar passa tiden plus minus en halvtimme. Indiska hits på hög volym ingår i biljettpriset på 36 Rs.

Dagens lunch

Idag var det en av de mest givande dagarna hittills på sjukhuset då dr Santosh på akuten gärna förklarade så gott han kunde. Under dagen brukar jag anteckna mer eller mindre lösryckta ord och förkortningar i en liten, liten anteckningsbok. När jag kommer hem försökte jag anvnda det världsomspännande nätet för att googla och förstå ännu lite mer. På sena eftermiddagen blev det några simtag i den lilla poolen på hotell Country Club med Stina och barn. Det gjorde gott för att rensa huvudet och för att mjuka upp de stela musklerna. Sängarna är stenhårda i det här landet.

Middagen bestod av aloo gobi, veg biriyani, dal, nan, ris och jordnötter och hämtades med rickshaw från det lilla haket Floras uppe vid vägkorsningen "junction" som är Kovalams centrum. Medan jag väntade på att maten skulle bli klar och inpackad i tidningspapper, passade jag på att gå till urmakaren för att byta klockbatteri.



Urmakaren

 

 





Floras restaurant

På kvällen får man vänta tills det blivit kväll även i Sverige för att kunna försöka Skypa. Jag tillbringade någon timme med Tim vilket var mysigt trots ett otal avbrott i uppkoppling, hackigt tal och pixlig bild! God natt! Rathri Yatra illa

Happy onam ഓണം!

Idag  9 september är det Onam, på riktigt. Pookkalamdekorationerna av blomblad har nu blivit än mer avancerade 3D-skapelser, och dagen till ära har man ställt ut feta förstärkare och krämar på indisk dunka-dunka på maxvolym. Folk är finklädda, glada och äter gott hemma med familjen. Typisk Onammåltid "Onasadya" skall vara vegetarisk (så klart!) och serveras på bananblad med ris, olika "curries", pickles, banan, papadam, och till efterrätt en söt gröt "pradhaman" med ris eller vermiceller, nötter och torkad frukt. Det är viktigt i vilken ordning rätterna serveras och läggs upp. Vi fick ju en försmak av detta redan förra veckan hemma hos Jay-Jay.

Idag var vi på ett finare hotell vid Samudra beach, passade på att plaska i poolen och åt lunch. Indiska familjer satt på en lång rad på samma sida vid långbord och serveringspersonalen serverade dem på bananbladen från andra hållet.



Dagens lunch

Pookkalam de luxe

Grannflickor i granna kläder dagen till ära



Hospitalet

Sjukhuset (ett av många, de flesta privata) ligger i miljonstaden Trivandrum, c:a 1,5 mil från Kovalam där vi bor.

Vi har börjat på medicinkliniken där vi ska vara en månad. Här följer lite bilder från en avdelning.

 Sköterska som delar mediciner, många av dem känner vi igen.

En av de många sjukhussängarna som råkar vara tom för stunden. Det är patienter högt och lågt, även på golvet.

Jag och ST-kollega Elin från Stockholm. Jag fick låna en avlagd rock som Susanna lämnat. Läkarna har privata kläder. Kvinnorna vackra saris med långa sjalar. De spritar i princip aldrig händerna och mycket få har rock.

Sjukhuset är statligt och det innebär att vården ska vara gratis för de under poverty line (300 rupies mindre än 40 SEK/mån) men enligt doktorerna uttnyttjas systemet och resurserna räcker inte. För många ingrepp måste man betala själv



Bedömning av röntgenbild. Här finns inga datorer.

Indisk kollega och lungläkare